mydrugisbieber

This will bring me back to life

Jag nickade och log medan jag mumlade fram ett tack. Jag hade alltid haft svårt att ta emot beröm. Han granskade mig och gav mig en klapp på axeln.

-See you later.

Jag nickade snabbt igen och gick ut genom dörren. Jag kunde inte hjälpa att le. Det här skulle bli mitt första jobb som jag kanske skulle börja gilla. Om inte älska. Jag måste ringa Sarah.

Några dagar passerade innan brevet kom. När jag tillslut höll det i min hand höll jag på att tappa andan när jag läste att vi skulle till Kalifornien.

Jag gick in i vardagsrummet för att berätta för Brady. För en gångs skull satt han där och drack kaffe. Jag tog ett djupt andetag och satte mig i fotöljen mitt emot. Han granskade mig noga och jag vågade inte möta hans blick utan kollade ner på kudden i mitt knä.

- What do you want? sa han irriterat och ställde ner kaffekoppen på bordet.

- Read this, sa jag bara och sträckte fram pappret.

Han tog emot det och läste rad efter rad. Efter flera minuter gav han ifrån sig en fnysning.

- How mutch do you get? frågade han.

- About 118 dollar each day.

- Then you send it to me.

- I can't send everything, sa jag snabbt, I need some for food and people will ask where all my money went. I'll send you half of it.

- Half of it? How mutch is half?

- 1650 dollars every month, it's a lot more then before, suckade jag.

- Okay, han nickade gillande.

- But since I'm not 18, I need you to sign this.

Jag la fram ännu ett papper och en bläck penna på bordet framför honom. Han stirrade på den innan han tog den i sin hand och skrev under sitt namn i slarvig stil. Jag samlade snabbt ihop papprena och la dom i kuvertet. Jag reste mig upp och skulle precis gå in till mitt rum när han öppnade munnen igen.

- Selin.. If you ever stop sending me the money you know what will happend, right?

 

Jag nickade och svalde hårt. Han tog fram en whiskey flaska och hällde i sitt kaffe. Han gjorde en gest med handen som visade att jag skulle gå. Jag vände om och nästan sprang in till mitt rum. Jag stängde dörren och lutade mig mot den medan jag andades högt. Tempus låg i min säng och sov tungt. Då slog tanken mig : jag kan inte lämna honom här. Pappa kommer aldrig att mata honom, han kommer att svälta, eller rymma. Jag tog en tygväska och la ner hans saker. Han måste få bo hos Sarah. Jag tog upp mobilen och hon svarade efter några signaler.

- Hey Selin.

- Hi, Sarah can I ask you for a favor?

- Yes, of course.

- You know I'm going to California, right?

- Mhm, lucky bastard, stönade hon i telefonen.

- Anyway, jag kunde inte hjälpa att le, can you have Tempus at your house? I can't leave him here.

- Yeah, sure, I'll ask mom.

- Thanks.

- No worries, by the way you never told me who you're working for at this California thing.

- Justin Bieber, svarade jag kort och kunde nästan se hennes min framför mig.

- Seriously? Justin Bieber? sa hon med avsmak.

- Yepp, I need the money so what should I do?

- I know, svarade hon och suckade, just come by with Tempus right now. You're leaving tomorrow, right?

- Yeah, I'm coming soon.

Jag hängde väskan på axeln och tog ett stadigt grepp om Tempus. Utan ett ljud stängde jag dörren bakom mig och började gå mot Sarahs villa. Det tog ungefär tjugo minuter dit. När jag lämnat honom hos Sarah tog jag en omväg hem, genom skogen, jag behövde tid att tänka. Det vad mörk och syrsorna spelade lungt. Jag stoppade händerna i fickorna på min tjocktröja, även fast det var varmt ute. Skogen var tyst, det bara vinden när den drog fram i topparna på träden prasslade lågt. Vattnet speglade stjärnorna som glimmade uppe i mörkret. Jag kände mig alltid lugnare i skogen. Jag vet inte varför, men det är något med doften och ljudet.

När jag kom hem var klockan nästan tolv. Ingen var hemma och det kändes konstigt att inte ha Tempus här. Jag gick in till mitt rum och började att packa ner alla kläder i en väska. Det var inte så jätte mycket jag hade, men det fick duga. När jag var klar gick jag och la mig. Det tog en stund innan jag somnade, med alla tankar som surrade runt i mitt huvud.

Jag vaknade vid sex tiden nästa morgon av att solen lös i mina ögon. Jag gick upp och tog en snabb dusch innan jag klädde på mig och åt frukost. När jag var klar skyndade jag iväg till flygplatsen. Det tog nästan två timmar att komma dit för att bussarna kom sent. När jag kom in i själva byggnaden såg jag en grupp stå borta vid spärrarna. Jag gick dit och såg till min lättnad Nate stå mitt ibland alla ungdomar. Skönt med ett ansikte jag kände igen.

- Everyone! Gather up now. I have everyones tickets, just check in and meet up by the gate.

Jag tog emot min biljett och gick igenom metalldetektorerna. En stund senare satt vi alla på planet. Jag satt på en fönsterplats och med blicken fäst ut genom fönstret. Jag hade aldrig åkt flygplan förut och jag var livrädd. Någon satte sig brevid mig med en duns. Jag ryckte till och vände mig om. En kille med brunt hår och bruna ögon höll på att fixa med sitt handbagage brevid mig.

- Hi, I'm Dylan, log han och sträckte fram handen.

Jag tog den och log tillbaka.

- Selin.

 

Sekunden senare dunsade en tjej ner på den tomma platsen som fanns kvar.

- I'm Lara, sa hon och gav mig ett leénde.

Jag presenterade mig igen, log tillbaka och vände mig tillbaka fönstret. När vi skulle lyfta klamrade jag mig fast vid armstöden.

- First time you're flying, huh? frågade Dylan och flinade.

Jag nickade och försökte att andas lugnare.

- Don't be scared, the first part is scariest.

Alldeles för många timmar senare landade vi i Kalifornien. Jag kände mig extremt lättad när mina fötter nuddade fast mark. Vi blev ledda till en stor buss som stod utanför flygplatsen. Det tog bara runt en halvtimme att komma till hotellet. Jag var så trött att jag somnade en stund på bussen. Det var pinsamt att behöva bli väckt när vi skulle gå av. Igen samlades vi, men den här gången vid lobbyn.

- I got the hotelroom keys. I have a list with two and two in every room. As fast as you got your key, go inside and get some sleep. We start practice tomorrow.

Jag fick dela rum med Lara. Jag brukar vara ganska blyg, men det kändes helt okej eftersom att vi hade pratat gaska mycket under resan hit. När vi kom in i hotellrummet stod jag bara och stirrade. Det var så obeskrivligt fint med alla lampor utanför på gatan. Lara betedde sig som om det inte var något speciellt, utan började rota runt i sin resväska.

- Have you never been outside of Ohio before? frågade hon och log.

- No, never, svarade jag andlöst.

Hon log stort och nickade. Ingen av oss orkade göra något speciellt så vi la oss bara i våra sängar. Lara somnade snabbt men jag själv låg vaken i en timme eller två. Det var svårt att vänja sig med att allt skulle bli annorlunda från och med nu. Det var som om någon hade väckt mig ur min mardröm och placerat mig i det liv jag alltid önskat mig.